Hulaskolans nior - En vanlig skolklass
Det är fredag och klockan är 11. Alla veckans prov är avklarade och det är bara en timme kvar till lunch. Efter lunch återstår endast ett fåtal lektioner innan det är helg. Så härligt att veckans skolarbete snart är avklarat för eleverna och deras lärare. Alltid samma sköna känsla när helgen närmar sig. Nu kan man snart koppla av och njuta av lite ledighet, men innan lunch är det dags för mentorstid. Eleverna kommer in i klassrummet och sitter på stolar som deras mentor ställt i en cirkel på golvet mitt i klassrummet. Lite småprat och skratt, det känns som en trivsam stund.
Det är just nu åtta personer som kommit in i klassrummet och satt sig i cirkeln, sju elever och en lärare. Man sitter bredvid dem som man alltid brukar sitta bredvid. I cirkeln sitter t.ex. Ettan, ja hen kallas så eftersom hen alltid är den som kommer till skolan först på morgonen. Av eleverna i cirkeln är det faktiskt bara Marie som kallas Marie och Marvel, mentorn som kallas Marvel. Alla de andra kallas vid nummer i den turordning de brukar komma till skolan. Åttan är sjuk idag och elvan har inte kommit in i klassrummet ännu, det är nämligen inte bara på morgonen hen kommer sist, hen kommer ofta sent till alla lektioner. Det har alltid varit så. Det märkliga är att även tvåan saknas, tvåan som alltid brukar vara i tid. Fyran har alltid legat lite lågt och har inte så lätt att göra sig hörd när övriga i gruppen drar igång. Men det är okey, Fyran klagar aldrig. Man får också akta sig för Tvåan som har väldigt kort stubin och lätt blir arg när något inte är som hen vill, vilket också gäller Marwel, mentorn. Och så är det denna förmiddag, något händer.
Elvan kommer in i klassrummet, sen som vanligt, Marvel, mentorn frågar irriterat hur det kan komma sig att hen alltid kommer sent. Fredagskänslan är dock så pass stark den här dagen att detta inte tar död på den sköna känsla som infunnit sig. Strax efter Elvan kommer Tvåan in i klassrummet och man ser omedelbart att något är fel. Tvåan ser arg och irriterad ut, och inte blir det bättre när Marvel, mentorn, som nu börjar bli ännu mer irriterad eftersom dennes planering för mentorstiden störs av elever som inte kommer i tid, skäller på hen för att hen aldrig kan passa tiden. Nu tänder tvåan på alla cylindrar och skriker att hen ALLTID kommer i tid, men nu har hen stått och pratat med NO-läraren som säger att den saknar deras grupparbete. Tvåan, fortfarande högröd i ansiktet, skriker: “Nu får jag underkänt bara för att mina gruppkompisar inte lämnat in arbetet i tid!”
Det blir helt tyst i klassrummet. Marvel, mentorn höjer snart rösten och uttrycker irriterat att det väl inte kan vara så svårt att lämna in sina uppgifter i tid. Marie loggar in på sin dator bara för att upptäcka att inte heller hon har tillgång till grupparbetet. Är det någon som tagit bort delningen på dokumentet, eller har dokumentet försvunnit? Är det NO-läraren som slarvat bort arbetet, eller är det något fel på nätverket? Det blir en tung stämning i cirkeln. Ingen säger något på en stund, om det nu är någon av dem som slarvat med inlämningen så är det i alla fall ingen som vågar erkänna sitt brott.
Den som först tar ordet är Femman, ny i klassen sedan terminsstarten. Trots att de andra känt varandra i många år har Femman kommit in snabbt in i klassen och är uppskattad av de andra. Femman erbjuder sig att gå till NO-läraren för att fråga om Tvåans grupp kan få lite extra tid på sig eftersom arbetet tycks vara försvunnet.. - De e väl ingen idé tycker Tvåan - Alla vet ju att NO-läraren är stenhård när det gäller inlämningsdatum. Trean, som först nu säger något föreslår att fyran ska se till att lämna in arbetet, det är säkert hen som slarvat och bär skulden för att den sköna känslan är som bortblåst. Trean brukar skylla på fyran när något gått snett.
Femman går iväg för att prata med NO-läraren. Med ett leende på läpparna tänker hen på vilken intressant grupp hen har hamnat i. Tänk att människor orkar med att vara sura för småsaker och att vissa inte ens pratar med varandra, trots att man går i samma klass.
När Femman kom tillbaks fick Tvåan i alla fall veta att arbetet trots allt var inlämnat. NO-läraren hade hittat det på Vklass efter att hen kollat en extra gång. Samtalet fortsatte sedan att handla om grupparbetet som försvunnit. Spekulationer och beskyllningar växlades i cirkeln. När det var dags att gå hem för dagen var det ingen som önskade trevlig helg. Var och en gick hem från skolveckan med en dålig känsla i magen.
Femmans tankar
Femman funderade mycket på det som hänt. Hur kan det kännas så tråkigt bara för att några kom lite sent till lektionen, eller för att någon “missat” att lämna in ett arbete. Hur kan småsaker bli en så stor grej? Vad beror det på att ibland är alla utom Tvåan på ganska bra humör, och fem minuter senare är det pinsamt tyst och alla ser sura ut? Varför är inte alla lite mer glada och positiva när det ändå är en så bra klass, med justa trevliga elever och bra lärare?
Man kan undra vad det egentligen är som sänker stämningen i klassen, ingen är ju elak egentligen.
Kan det bero på att eleverna är så olika som personer?
Kan det bero på hur de har det utanför skolan?
Eller kan det bero på hur de tänker om skolan och om varandra, man hittar gärna fel och gnäller mycket på både det ena och det andra?
Det kunde i och för sig vara värre med mobbning och så, det hade Femman upplevt i sin gamla skola.
Hur skulle man själv kunna påverka stämningen? Jag skulle vilja att det var bättre sammanhållning och att vår klass kändes lite gladare tänkte hen.
Det är förstås inte lätt när man är ny i klassen och inte känner sina klasskompisar så bra..
Femman bestämde sig för att börja studera sina klasskamrater lite närmare, försöka förstå hur de tänker och varför de tänker som de gör.
Det kan bli riktigt intressant. Även om alla är väldigt olika så är det ju innerst inne justa människor, tänkte Femman.
Rädsla och kärlek
Det finns två drivkrafter som styr oss, rädsla och kärlek. Kärleken är medfödd, det nyfödda barnet vet inget annat. Rädslan däremot är påfylld och inlärd under livets gång.
Man kan säga att det är en ständig kamp om vilken drivkraft som får störst plats. Om rädslan dominerar så känns det inte bra och det blir inte bra.
Vad är människan rädd för då? Ja förstås, det som är farligt och kan skada eller döda henne. Men hon är också rädd för att bli avvisad, att inte få vara med, att inte duga, ja helt enkelt att inte vara ok eller uppskattad längre (älskad). För då kan man inte heller leva som en hel människa.
I en grupp är det oftast omedvetna tankar och känslor som påverkar balansen mellan rädsla och kärlek. Det kan vara en grupp med mest kärlek och det visar sig i mer respekt, omtanke, välvilja. Det kan också vara mer av rädsla vilket visar sig i konkurrens, syndabockstänkande, skitprat, utstötning. En mer kärleksfull skolklass är gladare eftersom den bidrar till sådant som trygghet, öppenhet och frimodighet. När man inte är osäker eller rädd kan man slappna av och känna sig bekväm i sitt sammanhang.
När ett grupparbete har försvunnit i den mer rädda klassen så kommer tanken som en blixt, att vi måste hitta den som är skyldig till detta. Någon har slarvat eller glömt på ett sätt som drabbat gruppen. Den skyldige ska helst avslöjas så att hela gruppen slipper tyngas av skuld och skam. Om ingen erkänner så tynger skulden gruppen under kortare eller längre tid beroende på skadans allvar.
I den mer kärleksfulla skolklassen så blir den skyldige snabbt förlåten. I fråga om en missad inlämning så räcker det med ett skämt och ett vänligt leende.
